Den 20 juli var jag på besök på Strandkanten, boendet för ensamkommande barn och ungdomar i Kristinehamn. Vi gick runt och föreståndaren Sardar Karadaghi berättade att avtalet innebär att vi bara tar emot pojkar i Kristinehamn, att man är 10 i personalen dygnet runt och att det fungerar väldigt bra.
Han berättade också att för en del av dessa pojkar, som ofta inte har så många skolår bakom sig, blir IV-programmet en språngbräda vidare och att det gått väldigt bra för flera av dem. Han använde inte det exakta ordet språngbräda, men det var den bild jag fick genom vad han berättade. I år har 5 pojkar gått på IV och i höst blir de 7.
I fortsättningen borde denna siffra räknas bort från den totala siffran för antalet elever som går IV - eftersom man generellt sett ser en hög siffra som ett misslyckande för kommunen vad gäller skolan och uppnåendemålen. Men här fyller ju uppenbarligen IV en funktion som brygga; dvs som det väl är tänkt?
Ungefär samtidigt som min motion bifölls 2009, hade Sardars planer på att driva ett boende i egen regi vaknat. Dock skrev jag motionen redan i september 2007, men den återremitterades och dåvarande ordföranden för IFO-nämnden, Naeimi Blücher Johansson, var inte positiv, eftersom hon ansåg att de skulle bo i familj och inte i ett boende och det var svårt att få tag på familjer, menade hon.
Dock kom ärendehanteringen att istället hamna inom Skolnämnden och så småningom, jag vill minnas efter ca 2 år, bifölls äntligen motionens att-sats av kommunfullmäktige. Att-satsen lydde:
att Kristinehamns kommun sällar sig till de kommuner som tar emot ensamkommande barn / ungdomar och därmed solidariskt tar del i ett gemensamt ansvar för dessa
I maj 2010 öppnade så Strandkanten sina dörrar för de barn och ungdomar som dittills vistats i de överfulla boendena i mottagningskommunerna. Idag kommer några direkt till Strandkanten. Det är positivt att se att det nu ser ut att fungera så bra för dessa pojkar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar